Gud får duga som en borg.

Dess fromma fanor förtrollar från sina höjder.

Dess stolta kanoner ger skydd mot dem,

som inte har gjort sig förtjänta av dess beskydd.

Där föddes jag.

Många har återgett min födelse i förskönade minnesord.

Jag tyckte mig växa in i kärlek, men i den kärleken bjöds det

hat mot dem som litade till något annat.

Lögnen leder alltid till förtvinande.

Livets hyckleri kvävde den medfödda förståelsen.

Var och en av oss måste under livets gång vara beredd

på obduktion av kropp och själ, om vi vill bevara oss själva.

Jag kommer – är du beredd?

Fast jag knappt finns till,

har jag fött otaliga dikter.

Vackra kan de nog inte kallas,

men fula åtminstone.

Och inget egentligt fel

finns ens att hitta i dem.

Jag är en dålig människa.

Jag har aldrig polerat en bil.

Till nattvarden får man mig inte.

Jag har strulat till det i rus.

Jag gick inte med på underofficersskolan.

Ibland hittar jag på en snuskig vits. Och berättar den.

En dålig människa är jag,

men jag har ett gott liv.

Mina barn, ni som dog innan ni föddes,

ibland trycker ni på mitt sinne.

Var är ni?

I obduktionsprotokollet. Ja.

På kyrkogården. Ja.

I våra sinnen. Ja.

Men jag skulle önska något annat svar också.

Jag är orolig.

Vad kan det bli av barn

som inte möter en enda människa?

Ibland skulle jag vilja uppfostra

er alldeles för mycket, och sedan skydda er från döden.

Som barn var jag rädd för vatten.

Er skulle jag inte ta till vattenbryn.

Trånga utrymmen låste min andning.

Jag skulle ha er mycket på torget…

Om jag inte vore sådan som jag är,

skulle jag jubla över livet långt mer än genomsnittet.

Kan ni ens föreställa er hur mina tankar skulle dansa?

Jag skulle bubbla av kärlek och idéer – och dikt.

Det skulle jag trumma ut och skjuta upp mot himlen,

så att alla – alla! – skulle förstå.

Jag skulle inte gömma något, inte stoppa något

i skrivbordslådan.

Om jag bara vore en annan än den jag är.

Djupet saknas i mig.

Av mig finns bara ett tunt lager, om än på många ytor.

Till min fördel får räknas,

att jag rinner modigt också längs avgrundens kanter.

Men de inre dimensionerna…

Jag når inte de mått

där innerlig allvarlighet formas,

inte ens i sorgen.

Jag är ju ett skämt.

Räcker mitt självförtroende till för livet?

Jag skulle kunna höja det

genom att göra bort honom.

Han har ju inte klarat det

som jag.

Min berättelse är oöverträffad.

Ingen av er har

vid drygt tio års ålder marscherat

i den isiga rännan på ett femvåningshus,

från ena änden av huset till den andra, fram och tillbaka.

Utom Harri.

Men Harri tänker jag inte göra bort.

Kanske räcker mitt självförtroende.

Men bara kanske.

Ett lätt liv vore en fasa,

det skulle kännas som om alla mina gåvor

gick till spillo.

För att jag ska kunna sträcka mig,

har jag inte vuxit större än så här.

Ett vanligt liv,

det skulle kännas som om något system

matade in instruktionerna för livet.

Jag sätter mig inte i barnstolen.

På många sätt är jag nog ganska vanlig.

Men jag känner att mitt livsverk

är att se mer än bara 360 grader.

Dit passar inte en allomfattande vanlighet.

En lätt och vanlig död,

den gör jag inte motstånd mot.

Handen på det.

Om jag en gång blir arkebuserad i gryningen

och jag måste säga mina sista ord,

kommer jag inte att säga

något klart och storslaget.

Jag står och vacklar.

Två är alldeles för mycket.

Min vänstra sida vill åt höger,

min högra sida spanar åt vänster.

Och så tynger oron stegen

att jag förstör mina möjligheter

på båda hållen.

Jag avundas molnet:

att bara gå med vinden

utan att ens kunna vilja.

Att vilja är ofta

smärtsamt,

särskilt när man inte förstår

vad man vill, men vill ändå.

När jag får avgångsbetyget från livets skola,

kommer vitsordet i noggrannhet inte att vara mycket att skryta med; det anar jag.

Det är svårt att ana

vilka av livets prov

som påverkar betyget.

Jag hoppas att man antecknar där

åtminstone antalet barn.

Det sägs att när man dör

får man en upplevelse av att färdas

genom en tunnel.

Det passar bra,

jag har alltid tyckt om doften av tunnel.

Men ännu om betyget.

Om min osjälviskhet

inte har tagits i beaktande i bedömningen,

tänker jag överklaga.

Jag behöver inte vara något särskilt.

Det räcker att jag finns på den här planeten

och vrider om världen grundligt.

Jag föddes för att sprida ett storslaget evangelium,

en ny medvetenhet,

att vi helt enkelt kan ligga här och bara vara.

Och njuta. Och avfyra.

Och i smyg skriva om världen.

Jag tycker om dig,

bara så där,

utan någon hållbar anledning.

Eller skall man säga att det är

behagligt att vara på platser

där du är.

Det händer att jag söker mig dit.

Jag är nog klumpig

i mitt känslospråk.

Det är en utmaning att säga det modigt.

Jag kan nästan älska, till och med dig.

Till dig har jag mitt eget vin.

Du fanns i mitt sinne, fastän jag inte ens tänkte på dig,

jag planterade en buske, lät den växa och klädde av den sin skörd.

Jag genomförde alla steg fram till buteljeringen

varsamt och av hela mitt hjärta.

Jag vakar över din flaska.

Jag anar, eller vet, att du inte kommer att dricka den.

Men du vet åtminstone att

det finns ett vin till dig.

Jag har lärt mig förstå,

att mellan två tänder

ryms det bara ett mellanrum.

Men när det gäller oss

gäller inte logiken.

Mellan dig och mig finns det mycket.

En människa längtar efter fantasi

för att levandegöra en trist vardag.

Som din hund

skulle jag ta emot dina andäktiga smekningar och ditt kliande.

Och jag skulle få uppleva gemensamma naturutflykter, vi skulle leta efter fascinerande dofter…

Jag skulle kunna rymma ifrån dig,

och du skulle bara så där

förlåta mig, evigt lycklig över att du fick mig tillbaka.

Du njuter av klyschor.

Jag skulle bara vilja avla

nya gudlösa metaforer,

ge dem näring, smeka dem.

Jag skulle skjuta upp dem mot himlen,

för att därifrån sprida sig

över hela den otillfredsställda mänskligheten.

Om åtminstone en av dem

kunde utvecklas till en äkta klyscha.

Ibland har jag sörjt att

fast nästan alla tycks tycka om mig

och många älskar mig,

har ingen någonsin

varit hopplöst förälskad i mig.

Det är väl en stor sorg. Eller kanske en liten.

Det kan ju också vara något däremellan.

Den här skulle gå fram till henne

som Spindelmannen.

Den här skulle först låtsas

att inte se hennes skönhet.

Sedan skulle det – låtsas, inte på riktigt –

bli lite trassel i näten

och de skulle fastna i varandra.

Nog skulle det ordna sig sen,

bara hon först hade

förälskat sig i mig.

Minns du när vi kysstes?

Det var något.

Det var en oförglömlig händelse.

Om du inte minns,

ska du inte rusa i väg

för att få din medicinering kontrollerad.

Det där hände i mina drömmar,

till vilka du bara har en skör förbindelse.

Om felet ligger någonstans,

erkänner jag

att det är i mig.

Jag är tom, bara några roller och lite kläder.

Någon blåste upp mig till sån här – egentligen borde jag vara platt.

Det förstår bara de som har löst mitt korsord.

Om jag någon gång skulle sakna

något av mina sinnen,

hindrar det inte världen från att vara vacker,

inte heller min värld.

Jag kan ju lukta mig till skönheten.

Vacker är den också då,

när jag ligger i myllan.

Om jag en dag blir liggande

som en växt,

vet jag att jag kommer att känna ångest,

om jag ens lite grann fattar situationen.

Jag rasar, och ingen märker det.

Jag förbannar medikaliseringen.

Jag skulle för allt i världen inte vilja uppleva det,

men om det blir så,

får man väl stå ut med det.

Var och en har sitt kors.

Kanske ber jag då bara att

klaustrofobin inte ska slå till igen

i min lilla kropp.

Men världen är vacker.

Semester!

Rätt att ligga och slöa hur onyttigt som helst,

lov att låta bli att yttra en enda skarp tanke.

Jag dunstar bara av solens värme

upp någonstans i höjden,

aaahh.

Jösses!! Tänk om jag hamnar i ett åskmoln!

Jag är inte särskilt visuell,

men jag njuter

av jordklotets och kvinnors skönhet.

En gång ordnade jag

en skönhetstävling.

I kvinnor hittar man inga sjöar eller hav.

Jorden har jag aldrig sett le.

Kvinnor saknar snötäckta bergstoppar.

Jordens ögon har aldrig stirrat

förtrollande på mig.

Gröna skogar växer inte i kvinnor.

Jorden uppvisar inga kvinnliga former.

Men i båda finns fin sinnlighet.

I båda finns ett vackert, milt,

om sina barn omsorgsfullt moderskap.

Det var svårt att dela ut poängen.

Men till slut lät jag kvinnorna vinna,

för Moder Jord vet nog utan mig

att hon är vacker, världens vackraste,

av naturen.

Det dödar inte att leva.

Nå, det dödar inte heller

att låta bli att leva.

Misstagen skämmer ut en en tid,

små lite grand,

stora längre.

Men när man dör

skäms man inte längre över dem,

de där felen.

Det kan kännas pinsamt

om man inte ens har försökt sig på

någon oanständighet eller dumhet.

Mänskligheten är mästerlig

på att uppfinna oro och skam.

Vilket kall har vi

inte bara till ödesdigert hat utan också

till meningslöst psykiskt självplågeri?

Varje människa är på sitt eget vackra sätt

sned och skevt uppvuxen,

liksom varje träd.

Det gör allt oförutsägbart,

livet är spännande.

Två som på sitt sätt är skeva

kan dessutom

tillsammans vara

i genomsnitt ganska raka.

Livet är slickande.

Vi längtar så sjukligt

efter varandras gillande

att vi glömmer vår egen sanning.

Vi klänger på varandra.

Dig lovar jag

att du inte behöver

behaga mig hela tiden,

fast jag nu är så här viktig.

Du är fullkomligt älskad.

Om jag gång på gång

ifrågasätter, förminskar

och plattar till dig,

ligger problemet inte hos dig.

Det ligger hos mig.

Det är helt enkelt

psykisk misshandel,

även om du inte längre

känner igen det som sådant,

om du alltför väl har

lärt dig din läxa.

Naturen bygger på orättvisa.

Det ska inte samhället göra.

De som vill att vi ska

ta naturen som förebild,

driver i praktiken på

för att det ska ordnas

en straffsparkstävling där

konkurrensens hjältar får skjuta

mot dem som livet

redan sparkat i skallen.

Varje människa är full

av irriterande drag

som man upptäcker,

när man tittar snett uppifrån,

bakifrån, från vänster.

Men varför titta så?

Särskilt irriterande

är de människor som påminner om

att andra människor

bara blir irriterande

om man tittar på dem

snett uppifrån, bakifrån, från vänster.

För att drömmar

ska kunna bli verklighet,

behövs det först drömmare.

Men var finns dagens drömmare?

Nedtystade, undanträngda, bortglömda,

så att de inte stör den jämna,

utmattande färden

mot en framtid utan utsikt.

I morgon avstår jag från visionen

och gör en dröm.

Det är fritt fram att ta efter.

På medeltiden

brydde man sig inte om

att många människor dog av hunger.

På medeltiden

kvävdes människors insikter

och de måste tänka

som man skulle tänka.

På medeltiden

såg man inte människans egenvärde

utan hon måste lösa in sitt värde.

Medeltiden var,

ännu alldeles nyss,

en mörk medeltid.

Många tror sig veta

hurdan världen

åtminstone nästan till slut är.

De litar på

att den moderna vetenskapen ska tämja

sanningen.

Men vetenskapen är ju ett ytterst klumpigt redskap,

med vilket man inte ens kan se spöken.

När man förenar vetenskap, konst och religion

får man ett sådant grepp om världen

att till och med spökena försvinner.

Är du avsedd att förstås?

Du slungar dina underliga koder mot mina ögon

och när jag långsamt lyckas tyda dem

har sista förbrukningsdagen redan gått ut.

Jag letar efter den röda tråden i dig.

Och jag hittar den.

När jag börjar dra i den

får du belysningen att märkligt nog ändras,

och tråden ser plötsligt brun ut.

Du är slug.

När jag analyserar din intrig

och skapar en fin naturlag av dig,

visar du dig vara undantaget som bekräftar regeln.

Kvar hos mig blir bara en vacker teori.

Jag tar ödet i egna händer

och bestämmer mig för att kyssa din kind.

När jag siktar

vänder du dig upp och ned,

och ditt knä hamnar i min mun.

Räcker det nu?

Min sociala intelligens vill inte riktigt räcka till.

Dig läser man i alla fall inte

som en fälthandbok över Finlands natur.

Du är snarare en serietidning

med tre-rutors skämt.

När man går från skämt till skämt

betyder inget tidigare någonting alls.

Tack till livet.

Utan livet

skulle du inte ha fått mig nära dig.

Vilken välsignelse jag har trollat fram åt dig.

Jag fyllde något tomt i dig.

Mina ögon och mitt leende

ger dig den värme

som det kyliga, avståndstagande människosamhället inte ger.

Jag säger bara någon av mina tokiga fraser,

och genast har din stelkramp smält.

Av min kram

förädlas din vattenrädsla till en lust att dyka.

Det förbryllande är bara

hur lång tid det tog för dig att inse och acceptera

hur mycket jag betyder.

Äktenskapet är mer än kärlek,

tillit, vänskap eller trygghet.

Det är allt detta, och något mer.

Grunden ligger ändå i kärleken.

Det renaste, oförvrängda ljuset

är kärlekens sken,

som brinner från öga till öga

och vars glöd man känner i hjärtat.

Låt er gemensamma framtid

bada i det outtömliga ljuset.

Kärleken behöver inte bränna.

Bara den värmer.

Kärleken behöver inte kunna läsas.

Bara man känner igen den.

Kärleken behöver inte vara entydig.

Bara den vinkar en till sig.

Det viktigaste är att kärleken finns.

Och den kan man nära, skämma bort, reta också.

Ibland vilar den,

men även då

börjar den vänta på att få krypa fram igen.

Ni har valt.

Ni är ett.

Ni har fått varandra

och förtjänat varandra.

Det krävs tillit,

det krävs vilja,

det krävs känslighet.

Det finns ljus i världen.

Ni har sett det i varandra.

Till livet hör också mörker.

Rikta ljuset mot varandra,

så känns även mörkret meningsfullt.

De stämde upp sina fina språk,

som just jag inte förstår.

Jag kan bara gestikulera

att de ska gå bort.

De kan alla Guds hemliga namn,

alla en och en halv, dem mumlar de.

Jag bara ser på dem, medan jag döljer

min egen föraktlighet.

De deltar.

Alla hör deras skratt, och det fortsätter att eka

i skrymslet mellan öronen.

Bredvid dem hittar man sig själv i en djup brunn,

där man inte ens kan vifta

att: flyg bort – och rädda mig ändå!

Och när jag doppar fingret i vattnet inser jag

att det räcker och räcker, bottenlöst – om jag tröttnar,

finns inget som inte skulle kunna dränka mig.

Deras syfte är just detta: med en liten antydan

till leende i ansiktet göra slut på mörkrets folk.

För dem betyder bara ljus och sanning något,

och jag representerar ingetdera.

Det hjälper inte.

Antingen faller jag ner i helvetet

eller så sluter jag ögonen.

Som om de inte fanns.

Denna lögn måste jag ännu pröva.

Jag sjuder

när du inte duger till något.

Du bara förskönar, abstrakt,

mitt liv.

Det var det.

Du kunde åtminstone vara vit choklad,

så att man kunde ta en tugga.

Du är en darrande dragningskraft

som stör koncentrationen

på världens alla orättvisor.

Världen är ju ett helvete,

och du saboterar helt den känslan,

du väcker en entusiasm för hinsides

och lämnar den där.

Om du nödvändigtvis måste vara en ängel,

kunde du åtminstone vara en helvetes ängel,

så vore det lätt att ta avstånd.

Långfingret åt dig!

Vilket slöseri,

att jag aldrig förmådde säga till henne

hur viktig och kär hon var.

En hel ström av möjligheter

torkade ut i fånig blyghet.

Ganska ofta har jag förundrat mig

över om något misstag skedde,

när jag föddes till människa.

Är det sådant här jag också

borde gå och fundera på?

Det känns som om

jag borde ha fötts till ren

och sedan anmält mig

hos jultomten

för att flyga och låta flyga,

föra gåvor till alla världens barn.

Fast jag kunde nog ha tröttnat snabbt,

när barnen får

så mycket prylar.

Det är bara att lita på

att mitt öde har valts med vishet.

Så har jag väntat, ja.

Att det i mig skulle börja gro stora insikter

som skulle bära mänskligheten

en liten knuff mot ljuset.

Eller åtminstone samhället. Åtminstone mig.

Men mina tankar är så pyttesmå, reflexer.

Snöflingor eller sandkorn.

Visst är de näpna,

men lätta att blåsa bort med en pust.

När de skrivs ner

krymper de till något så obetydligt

att en enda blick gör dem färdiglästa.

Och som om det inte räckte: ett obegripligt damm

har fastnat i dem, så smutsigt, så lastbart!

Och ljuset också – solen går ner

natt och dag.

Jag är så fel:

en haiku, men nerifrån

på väg att deformeras!

Jag är genomskinlig.

All den tomhet jag består av

är smärtsamt lätt att uppfatta.

Och ändå skulle min uppgift vara

att spegla mig i olika våglängder

och dimensioner,

så att det blev färg av det, helst ett spektrum.

Men tänk om jag bara är en simpel illusion

som försöker glittra lite ljus?

Sök inte sanningen,

för då fanns jag inte längre.

Du förlåter mig väl

att jag inte såg på dig,

när du, stolt och livstrött,

visade upp

vad du sirligt hade trollat fram med en liten virknål

mitt under ett vulkanutbrott;

just då kom jag ihåg mina senaste verser.

Förlåter du inte?

Jag längtar så våldsamt

efter det i dig.

Visst bryr jag mig mycket

om mycket annat också.

Nej, jag är inte beroende,

inte ett dugg!

Men jag står inte ut med livet,

inte med detta liv

utan det.

Hur kan du ens jämföra?

Jag är ju gryningen,

ännu yrvaken ur nattens täthet,

men efter starkt kaffe

gnistrande blickar.

Den där är bara kvällens sista skämt

i ett nickande sällskap.

Visst drar det på munnen,

men vem orkar säga:

”ska vi inte ta och sluta nu?”

Förstår du inte:

det är ju mig du älskar!

Du lockade mig till idiotskolan.

Jag, den undvikande,

förtjänade bara nöjaktiga betyg.

De lät mig sjunga något gällt högt E,

fast jag inte kan skilja en oktav från oktan.

De fråntog mig min stolthet.

Undrar om jag trots allt duger

till att hängas upp som din rya på väggen.

Skicka någon annan till din utbildning,

ge hen till och med ett stipendium.

Din lära passar en sådan

vars hjärnkurva tickar

entydigt ett, kryss, två.

Jag blev kär i ett moln,

dess varma,

ömma beröring mot kinderna.

Det kunde människospråk

– oj, vilken magi!

Det viskade: ”Aa, eh!”

Och jag tolkade det som

att det älskade mig,

annars skulle man ju

inte säga så.

Solen vaknade till

och lät molnet lösas upp.

Vattenmolekylerna fick

fullfölja sitt syfte.

Det var inte jag.

Jag står på randen till en vän,

räknande maskrosornas gula kronblad,

om antalet är udda.

Det vore så naturligt att bryta av en näve

och rycka loss,

tills resultatet är

statistiskt signifikant.

Du kunde vara

den eviga vitsippsknoppen.

Varför låtsas du då vara en tistel,

med allt större iver dag för dag?

Och när dessa dagar rullar förbi,

blir maskrosens gula till vitt.

Sedan räcker det med en pust.

Och räknandet

blir verkligen lätt.

Jag vaknar till.

I vakenheten finns bara

förlorade meningar ur mästerverk

och fragment av obegripliga kompositioner.

Jag skulle bara vilja sova.

Jag skulle vilja höra

min motpart klinga som en del av mig.

Precis som i min dröm.

Som tröst har jag minnen

av en gemensam symfoni och epos.

Men även de är främmande.

När jag fångar en enda i famnen,

får det dem alla att gråta.

Mig också.

Flugor föds

ur dött kött.

Om det åtminstone fanns den meningen

med denna relations död,

att himlen fick

nya flugor.

Jag försökte så med dig.

Jag försökte sträcka mig dit,

upp till våra höjder.

Jag lyfte dig inte till stjärna,

men till min måne gjorde jag dig,

till alla av de tolv jag känner,

och lite som en figur

tecknad med leende mun i en barnbok.

Jag ropade av förtjusning:

vill du höra en berättelse om kärlek,

och du sa: skrik inte i mitt öra.

Jag var på väg att fråga något viktigt,

men orkade inte längre.

Jag gjorde mig till en syrligt söt attack,

så att du inte skulle kunna motstå mig.

Men du, boklärd som du är,

visste allt om synden i läckerheter.

Jag gjorde mig till en kista

för att få dig att gråta fast vid mig,

med vita blommor.

Du förmådde inte mjukna.

Oerhört länge orkade jag,

trevande genom egots terräng.

Den var bara för liten

eller för stor eller tom eller oåtkomlig.

Vad som helst, för mycket för mig.

Eller också är du helt enkelt

en övernaturlig helhet,

så ovetenskapligt tokig

att du inte kan förstå min sanning.

Jag säger bara att min sanning är prövad –

den brann minsann inte ens upp i eld.

Kanske är du bara en uttryckslös emoji.

Om du är det, vakna till liv,

du har allt som behövs för det!

Jag kan visa vad som är

ett lagom gott liv.

Mörka hem där man älskade lögnen om ljuset,

och hastigt välstädade minnen, de lurar.

Som herpes kryper de fram ur sina dunkla gömställen,

för att slå till just när man är som mest sårbar.

De spionerar, lär sig varje etapp

på en människas väg,

är på plats utan att be om lov.

De stramar åt en smula, för så har de fostrats.

Ibland behövs ordning för att skapa ångest, ibland droppar.

De ljuger alltid, men kräver absolut sanning.

Om ingen betalar notan kommer de i arv,

klistrar sig fast vid generna.

Och alltid det där leendet,

när något får sin hämnd!

Men det leendet, hur bedårande det än är, är inte äkta.

Det springer inte ur hjärtat utan ur spegeln.

Det har en spricka, rakt igenom allt.

Du är perfekt.

Du behöver inget mer,

även om mer

inte direkt skulle skada.

Du är precis det

som världen nu behöver,

perfekt uppifrån, nerifrån, framifrån

och bakifrån betraktad.

Stormar och sprickor pryder världen,

och dig likaså.

Du får visst vara missnöjd också.

Det skönar till dig lite det med.

Jag beundrar stelheten i din nacke.

Den erbjuder

ett gott skäl att korsa gränsen,

bort från de bistras rike.

Mina händer har visum

till din nacke.

Jag skulle ta dig, tack.

Du får gärna vara lite halvgräddad,

egentligen tycker jag om deg.

Och utan glasyr!

Jag tänker smugga in mig

i dina själars trakter.

Du!

Dig. Dig.

Till dig, hos dig, i dig,

på dig, som dig, från dig.

Av dig.

Dig. Du!

Vårt luciatåg

på väg att lösa ut

gåvor från livet,

dag för dag.

Du som självskriven ljusbärare;

inget publikval behövdes.

Ditt ljus fladdrar klumpigt.

Undrar om du egentligen ens

behövde det,

du som lyser

även utan.

Lek med mig.

Om du vill är jag

ett tuggummi med salmiaksmak

som du kan smaska högljutt,

blåsa till en bubbla och spränga.

Eller så kan du använda mig

i skjutlekarna;

den sjukligt stränga finska armen kräver:

– Ladda och säkra!

Men till ett tuggummi

med vitlökssmak går jag inte med på.

Vi har ju

detta gynnsamma livsrevir.

I det är det lyckligt

att få vara lycklig.

När båda tar,

ger de samtidigt.

Det gör betydelselösa

många små repor

kring hjärtat.

Jag är förälskad i mig själv.

Det tror jag, för

du har blivit

en så central del av mina tankar

och mitt hjärta.

Afrodite!

Du är stämplad med kärlek.

Vart du än går

ger och får du himmel,

bara det i närheten finns ens lite

små varma hjärtan.

Ju närmare du är,

desto tydligare minns jag

mitt kön.

Fast du hoppar in i mina tankar

även när du är flera timmars bilfärd bort.

Du smittade mig med en själssjukdom.

Den kan omöjligt bita dig,

men mig gör den det.

Innan du dök upp

visste jag ingenting

om plågorna av att vara utan dig.

Men nu.

Jag var tvungen att pilla

ut batteriet ur brandvarnaren,

för jag älskar dig brinnande.

Att en enda människa kan förändra

hela världen.

En obetydlig varelse

med bukspottkörtel, tunntarm, hjärta.

En heroisk själ

med sina neuroser, sin ilska, sina huvudvärkar.

Den bara blåser ut

någon mystisk rökelse.

Och mörkret finns inte mer.

Jag vill söka i dig

den allra sista partikeln

som inte skulle explodera i min accelerator.

Skulle du stå ut med att granskas

in i minsta detalj?

Jag i alla fall,

in i minsta detalj.

Jag kommer inte med blommor till dig,

för jag vill att

du odlar dig själv och vattnar.

Vi byter jord när det behövs,

även om det gör ont.

Du är min hibiskus.

Vänta, jag pratar med dig,

det är ju så blommor

växer bättre.

Förlåt,

ibland tappar jag min känslighet

när jag kämpar med intellektuella problem.

Då kan jag verka känslokall.

Jag lovar att gråta för dig i kväll.

Låt mig dö i din famn.

Där lovar jag att födas på nytt, helt annorlunda,

mer älskvärd.

Sammandragningar: jag blir så liten

att inget tråkigt går att urskilja i mig.

Bara dessa tre ord

räcker för att kondensera allt.

Annat är onödigt, men inte betydelselöst.

Även om man läste oss genomskinliga,

förblir vi eviga, olösliga gåtor,

vars värde inte kan mätas.

Vi är ingenting

och vi är allt,

beroende på blicken.

Varför skulle någon,

som aldrig har upplevt telepati,

behöva tro på telepati?

Och varför skulle någon,

som har upplevt något sådant,

behöva förneka att telepatiska upplevelser finns?

Om jag vore Gud

i tidernas början

skulle jag först skapa änglarna.

De är till stor glädje.

Men ganska snart skulle jag behöva mänskligheten

för att producera choklad.

Gud har ingen som helst rätt

att komma och döma människor,

om han inte själv har upplevt

hur det är att ha det värre än illa,

vara sönderbruten

eller ha en personlighetsstörning.

Och dessutom kommer han inte.

Fröken Gud,

du måste ha svårt att hålla dig för skratt

när du lyssnar på alla dessa predikanter

som inbillar sig

att du är lika knäpp i huvudet

som våra föräldrar

har varit i tusentals år.

Om du är någorlunda allsmäktig

kan du säkert också taktfullt

hålla tillbaka ditt gudomliga skratt.

Skratta åtminstone inte

åt mina dikter,

snälla.

Eller nej,

inte ändå.

Skratta bara.

Att vara djävulskt ömt fast

i en annan människa

– det är himlen.

Just det

avundas änglarna.

Den här täta, djupt sovande verkligheten sluter våra ögon för ramarna.

Det finns bara duken, där vi ber penseln om rätta drag.

Så svårt att minnas sanningen utan syntetiska färger som täcke.

Men färg – det är bara lek med våglängder och perspektiv.

Och tavlan är en dikt, fritt tolkbar.

Mästarens fantasi överträffar varje illustration.

Guds tårar stiger upp ur den fullkomliga salighetens tomrum.

Skapandet bedövar meningslösheten,

men allmakt gör gudomligheten till ett helvete.

Gud skulle så törsta efter att de skapade

var blinda för hans egen tomhet.

Det som är, är också i mig, för det finns ingen verklig gräns mellan oss.

Vi är allt upplevande,

vars konturlinjer är ornament ritade med yttersta renhet.

Vår individualitet, våra hemligheter och våra mörker finns,

men också de är bara rar, droppvis, relativt evig illusion.

Låt oss njuta av det vi som om är och det vi inte är.

Det kallas liv.

Det som har varit, är i mig, som förklaring till allting.

Det finns ingen tid, och ändå gör det det.

Vår förståelse behöver ett körfält som verkar röra sig.

All framtid finns i mig som grodd, med alla sina överflödande potentialer,

på sätt och vis historia lika mycket som något att möta.

Vi är det alltfyllande, oändlighetens fröurval,

tomhetens uppfyllelser, när vi ser riktigt djupt oss själva i ögonen,

som inte finns.

Så många av oss

är förbiglidande partiklar i universum.

Gudarna är undantag,

de har fastare grepp, om än medvetet utanför.

Ändå understryker de att tillfälligheten är illusion.

Liksom tiden.

Allt upplevt är evigt.

Livet är en lång andaktsstund

där man får stoja hur mycket man vill.

Så blir människoundret åtminstone en avklingande nyans.

En frihetens sång vore oss givet att nynna.

Inte en och samma, utan var och en komponerar sin.

Ty som kuggar i ett maskineri är vi små felsteg.

Vi passar bättre som partikel i kaosfloden.

Men den som inte når dit

i sin rädsla, sin skam, sin otacksamhet, också sin vrede,

är inte dömd, nej.

Det är också en sång.

Jag vill höra alla mitt livs ljud en gång till.

Jag är beredd också på dem jag inte förmådde uppfatta.

Osynliga, oanvända nycklar klingar kanske tyngst.

Många av mina stigar har varit djupt ensamma,

på många har jag blivit nedtrampad av andra.

Men ljuden av mina steg, de klingar alla vackert. Ah!

Om natten tröstar alla uppståndna: livet är bara en dröm som man vaknar ur till en parodi.

De drömmarna längtar jag efter i dagarna,

men med mina döda är jag ansikte mot ansikte bara som reklamavbrott mitt i mardrömmarna.

Förgäves söker jag bekräftelse i dagdrömmen.

Ingen har viskat till mig om man dagtid får tro på nattens sanning.

Frågan skulle lyda: rst ema?

Mina ögon är äldre än jag,

de har sett så mycket andras smärta, kanske för mycket.

Mitt leende är yngre än jag,

det har på allvar darrat bara åt det vackra.

Det har ibland blygt försökt låtsas också inför lidandet,

för att lyfta något.

Så knappt har det haft kraft, knappt vågat visa sig.

Till slut har mina ögon, som sett allt, lärt sig att brinna också i mörkret.

En gång ska även leendet finna förståelse,

springa ur kärlek till världen, inte till dess tillstånd.

Och så åldras jag, lagom.

Först när jag hade dött förstod jag

hur mycket ljus

jag hade skapat trots mitt mörker.

Först när jag hade dött insåg jag

hur mycket

det lilla kan betyda.

Strömmen som går

mellan människor,

osynlig, obetydlig, obefintlig…

Den fyller himlens mått.

Inget är större

än den litenhet som fyller alltet.

Vi är väldiga.

Ett mänskligt ögonblick som ingen är medveten om

är en fast beröring av mening

och samtidigt kärlekens svagt ömma kärnspets.

Törst räcker som mening

för vattnet.

Först när jag hade dött mindes jag

hur världens slut ligger mellan allting.

Och allt täcks av en ny början.

Det behövdes också det felaktiga för att det rätta

skulle krönas.

Vi är inte det vi inte är,

men vi är allt det andra.

Och det är välsignat mycket.

När man har dött vilar man en stund.

Det tar en stund innan leendet kommer.

Det är förståelsens, lekens,

förlåtelsens och älskandets leende;

precis samma leende som i livet.

Det var bara det

att man inte såg det då.

Nej, kära släktingar, var inte rädda,

jag kommer inte efter min död

att göra väsen av mig!

Jag känner ju min släkt –

den har aldrig känt någon dragning till avlidna.

Och dessa rädslogener:

jag vill inte stå där och piska upp skräck hos de anhöriga.

Men dessa läsare, de är av annat slag.

När de i sin avlägsna framtid håller på att sjunka i dvala,

ska jag knäppa in ett meddelande i dem med alla hästkrafter

som en icke-inkarnerad har till förfogande.

Jag ska knacka så att de tjuter till

och sedan minns det lästa.

Att jo, den där höll sitt ord, man borde ha trott.

Och ett knack till på köpet.

Jag som inte kan leva

skriver dikter.

Av mig blir det åtminstone raka rader kvar,

fast färden har varit gränslös.

En gång ska jag lägga till vid evigheten,

ha förlåtit mig själv

att jag inte var särskilt klok

och att jag, fast jag gjorde mitt bästa,

bara snavade på mina egna fötter.

Jag har låtsats tassa snällt,

men har också trampat möbler i kras.

En bra dikt är

nästan lika mångbottnad som livet,

men inte riktigt lika lång.

Med den har jag försökt pilla på,

åtminstone hållit mig borta från ofog.

Och dikten kan ju bli kvar

i evighet, som älskog.

Vi hör hemma här,

men också i sagornas värld.

En vacker saga,

var och en av oss.

Här bara som en andhämtning,

strax i vinden.

I berättelsernas land

finns vi kvar. Och fortsätter.